Hösten 1978 började jag som nyutexaminerad lärare att arbeta på Hammarkullens högstadium i Göteborg. Jag var 23 år, gift och hade en liten dotter på två år. I fyra år hade jag bott i stadsdelen Angered i nordöstra delen av Göteborgs kommun. Angered gränsar till Göta älv i väst, Ale kommun i Norr och Lerums kommun i öst.
När jag 1974 skulle påbörja mina studier i Göteborg var det lätt att få en bostad om man valde en av bostäderna som ingick i det s.k. miljonprogrammet. Angered var ett sådant och där fanns området Rannebergen som då var under uppbyggnad. På bilden högst upp på sidan går det tydligt att se hur vackert det stora området låg i den omgivande naturen och Stora Mölnesjön nära inpå knutarna. På fornsvenska hette korp ramn eller ramp och därifrån hade området fått sitt namn, Rannebergen. Området byggdes mellan åren 1972 och 1976 och husens läge, närheten till naturen, utsikten och lägenheternas utformning gjorde att detta kom att kallas ”Angereds gräddhylla”. Totalt blev det nästan 1700 lägenheter i de tio husen med upp till tio våningar. Även om vi var två som bodde där efter någon månad så flyttade jag först ensam in i slutet av juli 1974. Min blivande man sökte och fick ett jobb som mätningstekniker på det storbygge som skulle bli Landvetters flygplats och flyttade ganska snart även han. Så började vår gemensamma framtid. Vår lägenhet var belägen på femte våningsplanet i huset längst till vänster på den stora bilden ovan. Vi fick en sprillans ny, ljus och fin lägenhet med en vidunderlig utsikt, men ingen balkong. Efter något år flyttade vi till en större lägenhet på första våningen (ej markplanet) med en balkong. Där föddes vårt första barn.
Jag trivdes i Göteborg som stad men som boende i utkanten av den blev det mycket tid för resor till och från arbeten, för att ta sig till centrum där det fanns utbud av alla de slag men även för att åka på besök till våra familjer. Men det som fick oss att lämna Göteborg sommaren 1979, efter fem år, var funderingar över om det var en lämplig plats att låta vår då treåriga dotter växa upp i. Vi började därför leta efter ett eget hus men sådana var det inte lätt att få och då kom tanken att kanske flytta tillbaka till Småland.
Därför hamnade vi åter i Värnamo. Jag hade fått ett jobb på den skola där jag själv gått på högstadiet och blev därmed även kollega med en del av mina gamla lärare som fortfarande var kvar där. Min man fick en tjänst som byggnadsinspektör i en grannkommun och vår dotter fick en bra daghemsplats. Allt ordnade sig, ja även med bostad. En stor lägenhet med fyra rum, granne med stadens kyrka, blev vår om vi kunde tänka oss att bli fastighetsskötare. Klippa gräs, städa trappor, skotta snö, rensa rabatter och sådant. Vi slog till och så var vi tillbaka i Värnamo.
1981 föddes barn nummer två, en son, som jag tror att hans fem år äldre syster till en början fick lite blandade känslor för. Syskonsvartsjukan visade sig då och då. Hon var stolt och hon ville gärna vara som en mamma men samtidigt fick han mer uppmärksamhet. Det här är ett mycket vanligt fenomen i en syskonskara som föräldrar bör lära sig att tackla. Jag var ”mammaledig” under ett år och det passade då bra att min man, barnens far, kunde genomföra den utbildning till polis som han så gärna ville. Han blev antagen och lovades en tjänst på hemmaplan efter grundutbildningen som skulle göras i Solna. Bilden på syskonen tog jag när vi lämnat av honom i Solna och sedan tog en paus under bilfärden hem till Småland igen. Så följde ett år med pendlande för honom och lite mer ensamliv för mig. Men jag hade god hjälp och stöttning av släkt och vänner omkring mig så det mesta fungerade bra.
Det värsta var nog när vintern kom med en massa snö och stora ytor som skulle plogas och skottas rena. Vid flera tillfällen bäddade jag ner sonen i vagnen medan storasyster fortfarande sov gott i sin säng. Sedan gick vi ut och han fick sova i den sköna vinterluften medan jag körde med snöslungan på gårdsplanen och trottoaren runt hyreshuset som vi åtagit oss att sköta om. Sedan var det skönt att gå in i värmen igen tills nästa snöfall kom.
Efter avslutad polisutbildning blev livet lite mer normalt för oss igen. Jag började återigen arbeta, barnen gick på samma dagis och så fick vi veta att det byggdes ett nytt radhusområde i närheten av oss. Turen var med oss, vi köpte en gavelbostad i ett så tidigt skede att vi fick vara med i beslutsprocessen om färger, tapeter o.s.v. Vår lilla trädgårdsplätt var inte anlagd på något sätt och där föddes mitt intresse för det gröna och vad man kan åstadkomma på egen hand. Det var en lycklig tid, det fixades och donades, byggdes uteplats, staket och annat. Vi umgicks med trevliga grannar och släktingar. Väggivägg flyttade min ena bror och hans familj in och under några år levde vi väldigt tajt. 1985 föddes ännu en liten flicka i vår familj. På bilden är hon bara någon timme gammal.
Åren gick och vi levde i en sorts kärnfamiljsbubbla med olika aktiviteter, barn som växte, kramades om och uppfostrades på bästa sätt, jobb som tog sin tid och livet rullade på tills bubblan sprack 1987. Skilsmässan var ett faktum. Jag och barnen bodde kvar i huset, vi hade båda tillgång till bilen och försökte lösa olika situationen så smidigt som möjligt.
1989 var uppbrottets år. Jag hade börjat umgås med en ny man och vi valde att tillsammans flytta till Skåne där vi köpte ett stort hus med plats för mina tre barn och hans tre barn vilka kom till oss varannan helg men samtidigt fick bådas våra förra respektive ett stort avstånd till sina barn och vardagarna förändrades. Det var en tung tid med dåligt samvete, sorgliga avsked och långa resor. Det här är sådant som jag än idag har svårt att tänka på. Jag som vuxen valde mitt nya liv men det gjorde inte barnen. Trots det hade alternativet att inte flytta ej varit bättre och det har jag aldrig ångrat.
December 1989 blev jag och mina tre barn skåningar, boende i Höör i en vacker patricervilla, byggd 1913. Nu skulle ett nytt liv formas.
Då och nu 
Lämna en kommentar