För några dagar sedan var det första advent som i år sammanföll med mitt äldsta barnbarns 16-årsdag. Vi åkte därför till Värnamo för att fira honom. Där bjöds det på ett stort småländskt kalas som började med lunch och sedan övergick i kaffe med mycket dopp, sju sorter som sig bör. Min dotter som var värdinnan i huset är ett av barnen som figurerar i mina minnesberättelser. Hennes storasyster var i födelsedagsbarnets ålder (något äldre) när en del av dagens berättelser utspelade sig.

Lund

I augusti 1994 var det premiär med inbjudna gäster och uppdukat med mat och dryck på Zeppelin i Lund. Nu hade jag lämnat lärarjobbet bakom mig och maken och jag skulle tillsammans utifrån våra olika erfarenheter bli restaurangägare. Hans starkaste sida var kunskaperna kring det som serverades i baren. I en gästbok som vi fick den första kvällen väcks minnen till liv igen. Släktingar, gamla vänner och nyvunna vänner skrev i boken. Min pappa som inte kunnat vara med första kvällen kom en tid därefter och kunde se vad hans dotter med familj skulle komma att ägna mycket tid åt framöver.

Vi serverade ingen lunch på restaurangen utan öppnade först 11.30, men hade istället öppet längre på kvällen. Det gjorde att jag var hemma några timmar på morgonen. Min äldsta dotter var snabbt delaktig i verksamheten som servitris, när hon kunde för sitt skolarbete. Hon gick på gymnasiet i Eslöv då. Jag var kocken i köket och dessutom inköps- och personalansvarig. Min arbetsdag inleddes med att köpa grönsaker på Mårtenstorget innan vi öppnade för dagen. Maken kom på kvällarna och stod i baren. Hela verksamheten var fullt hanterbar som en familjerörelse då det bara var plats för 50 personer i lokalen. Det var ett roligt första år med många härliga minnen. Underbara stamgäster, mysiga musikkvällar, studentfrukostar (bokningar) och privata fester i den fina miljön. När den traditionella Kulturnatten i staden inföll på hösten var det fullt ös och fullsatt i lokalen. Helt underbart och bandet vi anlitat skrev i gästboken:

Men erkännas ska att något ”normalt” familjeliv blev det inte mer än på söndagarna då vi hade stängt. Det var en erfarenhet som ibland kan kännas tung att bära.

Lund är en stad som jag fortfarande uppskattar mycket och besöker regelbundet. Men lika intensivt som där var på vinterhalvåret med mängder av studenter som rörde sig i stadens kvarter, lika tomt blev det på sommaren när de lämnade universitetsvärlden för lite ledighet. Antalet sommarturister uppvägde inte vad studenterna lämnade. Sådant påverkade inte bara oss utan all restaurangverksamhet som inte hade tillstånd att ha uteserveringar. Det positiva var att efter en intensiv period kunde även vi ta någon vecka ledigt för att ladda batterierna igen.

Turkiet en sommarvecka på 90-talet

Tre rum hyrdes på ett hyfsat hotell byggt som envåningslängor i turistorten Side. Två vuxna och fem barn var vi som for iväg. Värme, palmer, sandstränder och ledighet. En perfekt semester alltså. Men efter några dagar hade en av sönerna fått en magåkomma (förmodligen av kyckling första kvällen) och blev sängliggande flera dagar. Stackarn! När vi skulle fara hem hade äldsta dottern funnit vänner bland serveringspersonalen och dessutom skaffat sig ett jobb för resten av sommaren…….men avstod i sista stund och for med hem till Sverige igen. Minstingen i gänget som då var fyra år försvann när det var dags att fara iväg med bussen till flygplatsen och det orsakade stress innan hemfärden. Vi var beredda att stanna kvar men då fann vi honom lekande med några nyfunna vänner. De hade bara varit och hälsat på hönorna och tuppen som fanns på området. Inget konstigt med det, tyckte han. :o))

På en ort som Side får man tidigt veta vilka turistfällor som ska undvikas. En sådan är att inte äta fiskrätter på restauranger om man inte vill ruinera sig. Men skaldjuren och fisken som bjuds ut på vackra fat med en isbädd under sig ser så lockande ut. Vi gick därför på veckans ekonomiska blunder. Plockades in från gatan och blev placerade på taket till restaurangen. Det kändes inte vidare säkert att sitta där. Men utsikten var fin, för de som satt närmast räcket i alla fall. In kom så kyparen som verkligen kunde tala för sin vara och vi beställde. Då blev det plötsligt becksvart runt omkring oss. Strömmen hade gått och efter en stund sattes det fram levande ljus på bordet. Detta kunde vi se runt omkring från andra uteställen också. Var riktigt vackert med alla lysande ljusögon och dessutom blev det så tyst. Musikanläggningarna fick lite ofrivillig paus. När vi satt där och väntade på vår mat som nu tog längre tid än vi först trott började gängets sjukling må dåligt och ville gå tillbaka mot hotellet. Han fick sällskap av ett syskon i gänget och kvar satt vi andra medan de letade sig mot hotellet i mörkret.

Efter en lång väntan kom både elen tillbaka och maten sattes på bordet. Stora fat med skaldjur och fisk som var vackert upplagt. Då var det dags för nästa barn att må dåligt. Nöden har ingen lag utan det föll på min lott att följa med tillbaka till hotellet. Kvar satt tre personer och åt det som beställts för sju personer. När de senare återkom till oss som fått vandra i förväg berättade de att maten varit god men det visade sig sedan att notan var lika stor som hela veckans övriga mat blev tillsammans. Och de hade inte ens kunnat äta upp allt.

Lund igen och en ny restaurang

Med facit i hand kanske vi borde stannat kvar och arbetat upp verksamheten på Zeppelin men då en större lokal på Klostergatan i staden sökte en ny krögare blev vi intresserade. Ägaren tillika kocken hade även en golfrestaurang och ville därför avveckla den ena och sälja möjligheten att hyra Gränden och köpa dess inventarier. Så kom vi dit på hösten 1995. Två av våra sedan tidigare anställda valde att följa med till det nya stället men vi behövde anställa mer personal. Inklusive flera familjemedlemmar var det 10 personer schemalagda i vår verksamhet.

Lokalen bestod av två våningar. På bottenvåningen fanns en försäljningslokal för bröd, konditorivaror, glass och servering. Vi hade kontakt med en bagare som varje morgon levererade fina produkter och gjorde tårtor mm. Min äldsta dotter gjorde många arbetspass där när hon börjat studera i Lund efter gymnasiet. När hennes yngre syster (värdinnan i Värnamo) var i tidiga tonåren var hon den bästa säljaren av mjukglass och vanlig sådan. Deras yngsta bror konsumerade istället glass och någon god kaka då och då. Hans favorit blev med tiden skattkistan som ingick i sortimentet hos GB. I kistan fanns en liten leksak under glassen, precis som i ett Kinderägg.

På ovanvåningen fanns köket där jag höll till den mesta av tiden. På Gränden som vår nya verksamhet hette fick vi servera 150 sittande gäster. Det gällde att hålla huvudet kallt och inte blanda ihop bongarna (beställningar) i serveringsluckan. Vi tog emot elever från skolor som hade prao och en av dem kom sedan att arbeta hos oss på helger och lov. Min äldsta son hade ett uppehåll i sina gymnasiestudier och var då servitör och arbetade i baren. Hela familjen var involverad men maken kunde dra sig tillbaka mer för att fullfölja sin forskning som ledde till en doktorsexamen. Jag fick mer och mer ansvar men han fanns ändå på plats lite varje dag eller åkte hem tidigare för att vara på plats där. Hemma var fortfarande huset på galgbacken i Höör.

I fem år befann jag och min familj oss inom restaurangvärlden i Lund. Jag brukar säga att under de åren gjorde jag ett helt livs arbetstimmar. Att driva en egen rörelse är ett sätt att leva då det inte bara innefattar arbetet utan även familjen och hela det sociala livet. Jag vill inte ha det ogjort då det gav en massa erfarenheter men det tärde på hela familjen och även mitt äktenskap.

Då maken tagit sin doktorsexamen sökte han anställning som lärare på olika studieinrättningar och valde då en erbjuden tjänst på högskolan i Visby. Detta var 1998. Tanken var att han skulle återkomma till Lund regelbundet på helger men det fungerade bara en kort tid. Till en början tog hans pappa över sysslan med vår bokföring och sedan gjorde min pappa det för att underlätta för oss/mig. Två av mina barn hade vid den tiden egna boenden men tillsammans med de två yngsta flyttade jag in i en liten lägenhet vi hade tillgång till ovanför vår restaurang. Vi förberedde oss på en flytt till Lund och sökte en bostad där. Barnen fick på hösten 1999 börja i en skola i Lund och vårt fina hus i Höör besöktes bara sporadiskt när posten skulle hämtas, blommorna vattnas och kläderna tvättas. Som ni kanske förstår blev en skilsmässa ett faktum. Huset lades ut till försäljning och jag fick ett köpekontrakt på ett radhus som var en bostadsrätt. Några månader höll vår nya verklighet men då jag var tvungen att bättra på min privata ekonomi som ensamstående fanns först bara ett alternativ.

Jag tågade helt enkelt in på en högstadieskola i centrala Lund. Där erbjöd jag mina tjänster och när jag gick därifrån hade jag fått en 50% tjänst i mina ämnen. Jag började några dagar senare. Till en början kombinerade jag lärarjobbet med att vara på restaurangen men då jag insåg att min hälsa inte skulle klara det i längden fanns ingen annan utväg än att lämna restaurangen. Det var med stora tårar och ett tungt hjärta jag lämnade ifrån mig nycklarna och meddelade personalen att de behövde söka nya anställningar. Bilden nedan fanns en gång i tidningen Sydsvenskan och i byggnaden med flaggan låg Gränden som betytt så mycket för många.

Dagens recept

Rödbetssallad 

2 port.

• 1 msk finhackad purjolök
• ½ litet finhackat äpple
• 1 dl finhackade inlagda rödbetor
• 1 msk creme fraiche eller yoghurt (gärna växtbaserad)
• 1 msk majonnäs
• 1 krm salt
• ½ krm peppar

Blanda allt i en skål. Passa på att göra en dubbel sats när du ändå håller på! En rödbetssallad passar inte bara på julbordet.