”För att veta vart vi är på väg, måste vi veta var vi har varit.

Alf Henriksson (1905-1995)

1968 kom jag med mina föräldrar och syskon till Värnamo dit vi flyttat från Skillingaryd under senvåren. Vi hamnade i ett helt nybyggt bostadsområde där det köpts en fyrarums bostadsrätt. Det var en stor omställning att bo så mot den villa vi tidigare haft men det fanns andra viktigare saker att tänka på för mig som fyllde tonåring samma sommar. Mamma började arbeta på EPA och deras damkonfektionsavdelning där hon trivdes bra. I väntan på att någon barnomsorg kunde erhållas fick jag som var van vid att ta hand om syskonen göra det innan skolan började på hösten. Lillasyster som var nästan fyra år var lätt att sköta. Mina retstickor och stundtals jobbiga bröder var det värre med. ”Jag skulle inte bestämma över dem,” fick jag höra många gånger. Den nyligen färgsatta bilden har jag fotograferat från mitt rumsfönster. Min lillasyster syns till vänster och på gräsmattan en av mina bröder med sina kompisar som bodde i samma hus som oss.

På våren 1969 var det dags för konfirmation. På den tiden var det något som nästan alla tonåringar gjorde och man ifrågasatte inte traditionen som funnits sedan många århundraden tillbaka. På den väldigt mörka bilden syns min mamma till vänster, jag får en kram av pappa och kära farmor Astrid syns vid sidan om där även min lillasyster finns. Konfirmationen ägde rum i kyrkan som syns på översta bilden här på sidan. Extra intressant är att det vita flerbostadshuset i bakgrunden skulle bli min bostad tio år senare. Men det visste jag inte 1969. Huset syns tydligare till vänster om kyrkan på flygbilden över Värnamo från 1971.

Jag trivdes bra som tonåring i Värnamo med trevliga klasskamrater, bra skola och lärare och jag ville verkligen göra mitt bästa, vilket visade sig i mina fina betyg.

Ganska snart efter flytten till Värnamo hittade mina föräldrar en sommarstuga en dryg mil utanför staden, vid sjön Lången. Vi fick hyra stugan och när hela familjen besökte platsen första gången var vi alla nyfikna på byggnaderna och dess omgivningar. Plötsligt var vår lillasyster försvunnen och vi letade tills någon såg att trälocket som legat på brunnen var flyttat. Vi sprang alla nerför backen dit och där i vattnet låg vår syster. Pappa dök snabbt ner med hela sin längd. Mamma och vi tre andra syskon höll i hans ben och fötter tills han nådde sin dotter. Konstateras kan att när nöden sätter in får man en oerhörd styrka, även som barn. Upp kom vår älskade syster och tur i det hela var att hon hade en täckjacka på sig som fick henne att flyta över vattenytan. Efter händelsen hade vi ett familjemöte för att bestämma om stugan skulle hyras eller inte. Stugan blev därefter vår några år framöver.

Ibland kom vår farmor Astrid på besök och stannade några dagar. Hon gjorde så, besökte på det sättet sina barn och barnbarn och deltog i allas vardagsliv. Pappa fick förse oss med vatten från den omtalade brunnen och vi barn hade en del aktiviteter som enade oss men ibland kunde syskonsämjan ställas på stora prov. Men det är en annan historia.

Åren gick, jag fyllde 15 och fick en moppe, gick på disco och kompisarna blev intressantare än stuglivet eller andra familjeaktiviteter. Jag valde många gånger att stanna kvar i stan när föräldrar och syskon åkte hemifrån. 1971 slutade jag nian. I mitt fotoalbum skrev jag ”Äntligen har de första 9 åren tagit slut. Vem vet, det kanske blir lika många år till?” Det togs klassfoto utanför vår skola som tidigare hade varit stadens realskola och i Apladalens hembygdspark intill skolan firade vi med fika. Vi var den första årskullen som lämnade det nya skolsystemet med grundskola och var lite vilsna i det här med mössor och sådant firande som skett under realskoletiden. Med andra ord gick vårt firande mycket lugnt tillväga. En epok i mitt liv var över men en gång skulle jag komma att återvända till min gamla skola – då som lärare.

Dagens recept

Hösten är här och våra fruktträd har levererat massor i år. Inläggningar, infrysningar och bakverk har producerats för kommande månaders inmundigande. Ett sätt att dryga ut lingonsylt är att blanda med äpplen vilket ger en något mildare smak. Dessutom är det godare med hemgjord sylt. När jag bodde i Småland hade jag mina lingonställen men nu köper jag frysta lingon.

Lingon/äppelmos

2 kg äpplen som skalas och delas i mindre bitar

saften av 1 citron

3 dl lingon

4 dl strösocker 

• Lägg äpplena i en kastrull och häll citronsaften över. Koka upp och låt sedan sjuda på svag värme ca 10 minuter och mosa äpplena med en potatisstöt när de mjuknat.
• Tillsätt lingonen plus sockret och låt det koka lite till.
• Häll upp moset på väl rengjorda burkar och förvara gärna burkarna upp och ner.