Jag brukar köpa böcker på olika antikvariat som lägger ut sina böcker på internet, gamla hembygdsböcker och liknande. De är till en god hjälp för att få en bild över hur det var förr. En bok om förr är pocketboken som heter Min mormors historia. Den gavs ut 2009 och innehåller tolv kända kvinnliga författares personliga berättelser om sina mormödrar. En av författarna är Katarina Mazetti. 

Katarina Mazetti inleder sin text i boken så här.

”Jag ångrar inte mycket i mitt liv, men ibland grämer mig en sak: att jag inte passade på medan tid var att ordentligt fråga ut föräldrar och släktingar om generationen som levde före dem. Att jag inte envisades med att få veta namnet på personerna på de gulnande fotona i bruna läderalbum, inte lade på minnet alla de små anekdoterna som berättades. Ju äldre man blir, ju mera känner man att man vill hitta sin plats i ett släktsammanhang, förstå sin historia genom att söka bakåt och finna likheter som kan förklara ens eget liv.”

Med den inledningen har hon hittat kärnan i vad vi släktforskare söker och känner. Men ibland finns det ingen kvar att fråga och då får vi ta till möjligheten att söka i olika register som exempelvis Riksarkivet.

Bilden ovan visar mina morföräldrar Gulli Abrahamsson och Tage Johansson. Två personer som jag aldrig träffade, som redan lämnat den här världen när mamma var liten. Det har alltid varit svårt att känna en saknad efter dem så som min mamma kunde, men jag önskar så mycket att jag hade fått träffa dem. Precis som Katarina skriver så hade morfar ett brunt fotoalbum med läderpärmar. Hon och morfar Tage kom från samma sida av släkten då Katarinas mamma var kusin med min morfar. Morfars album fick mamma först när hennes barndomshem tömdes, då de äldre i hennes släkt dog och saker kom fram ur gömmorna.

En helgutflykt tillbaka i tiden

Det är inte bara intressant att forska om egna släktingar utan även om personer som levt på platser jag besöker. En sådan plats var vi på i lördags då Kulturens Östarp som är ett friluftsmuseum besöktes. Östarp köptes och ägs numera av Kulturen i Lund. Istället för att flytta husen till staden Lund kan vi nu besöka gården där den alltid legat.

1924 hamnade gården med namnet Gamlegård, som är en korsvirkesgård i Kulturens ägo och den tillsammans med en mycket vacker omgivning är väl värd ett besök. Mycket på platsen fanns där ursprungligen men en del byggnader har flyttats från områden i närheten. Idag har jag läst om de sista personerna på gården i husförhör, församlingsböcker och dödböcker. När T. och jag i helgen besökte Östarp som byn heter, hade vi turen att en väldigt trevlig guide befann sig vid Gamlegård, så vi lyssnade på hennes berättelse om gården. Idag kan jag komplettera med en hel del och låta mina egna bilder får illustrera upplevelsen.

I ett hus uppmanades barn att rita teckningar på djur och där fanns den här finingen. Förmodligen hade man då redan sett Gamlegårds stora Linderödsgrisar.

Gamlegård är en fyrlängad korsvirkesgård byggd i början av 1800-talet på samma plats som en nedbrunnen gård fanns tidigare. Gården var ett s.k. rusthåll (hästhållargård sa guiden) där man skulle ha en soldat vilken var dräng när han inte behövdes av regementet. I ett rum hängde några uniformer från Skånska Husarregementet. Över sängen i drängkammaren intill stallet fanns en trätavla som tydligt visade vad man fruktade förr.

I längan med drängkammaren fanns en stor tvättstuga med fönstret jag valt att ha som min inspiration idag. En dörr intill ledde till det fina undantaget för den äldre generationen på gården. Utanför dörren stod (trä)tollor, som det kallas på skånska. De stod där som om folket bara lämnat gården för en kort stund.

Längst bort i en av längorna kom vi till det stora köket. Där syntes spår av osttillverkning, bakning och minsann om det inte puttrade i grytan på spishällen. Dörren ut mot gården var öppen och där syntes en grön dörr till matkällaren skymta. Vi tittade på den stora bakugnen dit man kom från flera gårdar för att baka en gång i månaden. Bikupor fanns intill en husvägg och ett skåp för ostförvaring hängde på väggen utanför köksdörren. Den här gården var helt självförsörjande enligt den tidens krav.

Östarp nummer 1 var alltså ett Rusthåll på 1/2 mantal. Mantalets storlek användes när beskattning av en gård skulle räknas ut. Det handlade inte om markytan utan hur mycket avkastning gården kunde ge. En gård på 1/2 mantal skulle mycket väl kunna försörja en familj.

Den sista familjen som bodde på Östarp var ett par med fyra barn, 6 pigor samt 4 drängar. Det var alltså många munnar att mätta. Husförhöret är från 1850 – 1855.

1860 gifter sig sonen Pål och blir då hemmansägare på gården Efverlöf 1. Nästa son gifter sig och blir arrendator på en egen gård 1866. Kvar var de båda döttrarna med sina föräldrar. I maj 1888 dör fadern Bengt och prästen skriver i dödboken att anledningen är marasmus senilis. Det var något en person som fick en kraftnedsättning vid hög ålder på grund av allmän försvagning kunde dö av. Energibrist och svält kunde vara orsaken.

I november 1890 kom en ny dräng till gården som hette Jöns Persson. Ännu fanns en del pigor och drängar kvar så Bengta Nilsdotter och hennes två döttrar klarade av att sköta sysslorna. Dottern Bengta född 1845 kunde inte göra så mycket då hon var sängliggande de sista 21 åren av sitt liv. Hon dog i september 1895, sju månader efter att modern Bengta dött av lungsot. Kvar av den ursprungliga familjen var nu Hanna Bengtsdotter som ett år efter moderns död gifte sig med drängen Jöns.

De fick inga barn men skötte om huset, ägorna och den fina trädgården, som Hanna hade som sitt skötebarn (enligt guiden). Åren gick men döden kom i form av kräfta (cancer) till Hanna 22 mars 1922. Året därpå dog hennes man Jöns.

Gamlegård i Östarp 1 såldes och Kulturens grundare i Lund fick hjälp med finansieringen av grevinnan Wilhelmina von Hallwyl som lovade att hon skulle täcka kostnaderna. Kulturens grundare Georg Karlin skrev följande till finansiären:

Kulturhistoriska museets styrelse har efter långt sökande i Östarp Everlöv funnit en gammal skånsk bondgård motsvarande högt ställda krav dock så underbart belägen att dess förflyttning skulle innebära ett helgerån.

Vem kan annat än att hålla med om miljön är ett paradis?